Förr i tiden tvättade man bara för hand. Kläderna gnuggades mot en sten eller tvättbräda och blev snabbt slitna. Att tvätta för hand var hårt och slitsamt, dessutom var tvålen dyr. Man tvättade sällan, ibland blev det stortvätt bara två gånger om året, på hösten och på våren.
Visa hela svaret

Vad heter tvätta förr?

Vrid på vredet. Kulörtvätt.40 grader. Tryck på start. Det där med att tvätta kan tyckas motigt även idag men om man gör en resa bakåt i tiden så förstår man hur mycket som har ändrats till det enklare. Förr var tvätten en konst. En konst förvaltad av kvinnor.

1. Så många redskap och så mycket tankemöda har ägnats åt att få oss hela och rena.
2. Att tvätta förr i tiden var en konst som krävde både tid och stor kunskap.
3. Vi har samlat ihop tvättens redskap och även många av de husmorstips som vi fått på vägen.
4. Unskap som ofta inte finns nedskriven i böcker.
5. Under sommaren kommer vi att prova oss fram mellan redskapen, byka, mangla och stryka enlig konstens alla regler.

Tack till alla som bidrog! Jenny Svensgård och Annette Johansson Foto taget nere vid tvättstugan som låg strax söder om hembygdsparken. Att tvätta kallades förr att byka och vill du förstå skillnaden mellan att sköta ett hem idag så tänk på hur lång tid det tar att låta tvättmaskinen göra arbetet. Byket, det tog flera dagar.

Tre gånger om året bykte man, på våren, på sensommaren och före jul. Vid julbyket var det inte ovanligt att isen låg tjock, då sågades en vak upp där man kunde ta vatten till att koka och där man sköljde tvätten. Så här berättar bland andra Gulli Petersson och Sara Larsson att det kunde gå till. Först gick man igenom tvätten, vad som var mest fläckat och skitigast, sorteringen var viktig.

Ett dygn före lades tvätten i blöt, före det hade svåra fläckar tagits ur. Till exempel svettfläckade kragar på herrskjortor som bearbetades på tvättbrädan eller med en klick såpa och en skurborste. Man ska vara medveten om att på den tiden var tvätten smutsig, underkläder byttes kanske en gång i veckan eller var fjortonde dag och arbetskläder utsattes för all den smuts som fanns i arbetet på en gård.

1. På själva tvättdagen kokades vatten i kokgrytan.
2. I bykkaret lades en påse med björkaska, runt omkring lades brädbitar eller glasflaskor så att hålet i bykkaret inte sattes igen och för att vattnet skulle kunna cirkulera.
3. Sedan la man i tvätten.
4. Först breddes lakan ut som täckte bottnen och sidorna på karet, i botten lades de mest smutsade plaggen och textilierna och längst upp det som var minst skitigt.

Lakanen veks över så att allt formade ett paket. Proppen i bykkaret sattes i och sedan hälldes det varma vattnet över tvätten. Med skopan slog man sedan till proppen så att den åkte ur och vattnet rann ner i baljan som stod under, vattnet skopades tillbaka i kokgrytan och värmdes åter upp och hälldes sedan åter över tvätten.

Den här proceduren gjordes om 7 – 8 gånger, ju fler gånger ju starkare blev lutlösningen och ju renare tvätt. När man började använda tvättmedel istället för lut av björkaska så löstes pulvret upp redan i vattnet i kokgrytan och hälldes sedan över tvätten i bykkaret. När det var klart skulle tvätten sköljas.

Det bästa var att skölja i ett vattendrag eller en sjö. Sjövattnet löste smutsen så mycket bättre. Där sköljdes tvätten, vattnet vreds ur eller bankades ut med hjälp av ett klappträ. Sedan sköljde man det återigen och så fortsatte det. “Det sista sköljvattnet skulle vara så rent så man kunde dricka det”. Här till höger i bilden ser ni Inga Svärd född Jönsson. Hon jobbade i ungdomen på ett barnhem i Halmstad. Det var många unga flickor från trakten som fick arbete där, till vänster står t ex Möllarns Erna i Önne. Det är en fin bild där man ser vad som användes en tvättdag, skurborste, björkviska att vispa upp tvättmedlet med, Persil och Henko, såpa i en bunke och en tvättbräda. Innan Klara Gustava “Stava” Frej-Persson (1881-1968) ifrån Dyhult blev lantbrukarhustru arbetade hon som finstrykerska. En finstrykerska eller glansstrykerska tog emot finare tvätt som kragar, manschetter, gardiner osv som skulle stärkas och strykas. I den lilla spisen som syns nere till höger eldade hon och på hällen kunde hon värma sina järn.

Idag har strykjärnen ångfunktion och ofta kan man trycka på en knapp och spruta lite extra vatten över ett envist veck. Men så väldigt länge sedan var det inte som varje hem ägde en dänkflaska. Den här typen var enkel och bra. Man köpte en kork som man sedan skruvade på en lämplig flaska. Brännvinsflaskan använde Inga Svärd (född Jönsson) under alla år.

Före dänkflaskan dög en björkviska bra. Den doppades och så dänktes lakan och kläder som skulle strykas och manglas. Här ser ni en mängd varianter på strykjärn. De gamla gjutjärnsjärnen som man fick värma på spisen. Lite mer avancerade varianter hade ett järn som man värmde och sedan stoppade in i strykjärnet.

• Det stora järnet med “skorsten” på var troligtvis ett skräddarjärn.
• Det värmde man genom att fylla det med glödande kol.
• Har du sett när någon stoppar fingret i munnen och sätter det mot järnet för att kolla om det är tillräckligt varmt.
• Fräser det till så är det lagom.
• De första elektriska järnen hade inga termostater och då gjorde i alla fall min mormor och mamma så.

Kanske gjorde man även så med de gamla gjutjärns-strykjärnen. Gulli Petersson har berättat att de första elstrykjärnen inte gick att ställa upp, då placerade man dem på en upp och nedvänd tallrik för att inte strykbrädan skulle få brännmärken. Men Smeden i Byholma var en klurig man som började konstruera en ståltrådskonstruktion som man kunde fästa på strykjärnet så att det gick att ställa upp. På tvättbrädan skrubbade man smutsade plagg, det kunde vara örngott, underkläder och annat. En klick såpa på fläcken och sedan gnoddes plagget tills den var borta. Tvätten – ett kvinnogöra – ett slitgöra Här är tre tvättbrädor och de som en gång har använt dem.

Ida Jönsson hade ett brygghus på gården. Där fanns kokgryta, bykkar och ett dike som rann bakom byggnaden. I diket hämtades vatten till tvätten. All tvätt byktes och bykkaret som finns med på utställningen stod i Idas brygghus. I ett stort badkar lades tvätten i blöt och där sköljdes även tvätten. Ida hade 4 barn, Inga, Anna-Lisa, Gunnar och Gulli.

Gunvor Nyberg flyttade till Åsen 1965 tillsammans med sin man Agart. I husets källare fanns både tvättmaskin och kokgryta men tvättmaskinen var av den modellen som inte hade termostat så Gunvor brukade få ägna en hel dag åt tvätten. Då köpte hon den här tvättbrädan som hon använde så länge som de hade kvar kokgrytan och den gamla tvättmaskinen. Stenmangeln stod i Ture Jönssons uthus och var hela byns mangel dit man gick med lakan, dukar, örngott och handdukar. Små barn tyckte att det var ett riktigt nöje att få vara med och sitta uppe på mangeln och åka fram och tillbaka, när man blev tillräckligt stor för att hjälpa till med att dra mangeln var det inte lika roligt.

Man kan ju tänka sig att det var både trevliga stunder då kvinnorna hade ett tillfälle att träffas och prata men det fanns nog en viss koncentration och irritation i luften, det var ju viktigt att rulla upp lakanet så slätt som möjligt så det inte blev oönskade veck. Gunnar Persson som var en stark pojke och kanske även känd för att vara skicklig med att dra mangeln, fick hjälpa många av byns kvinnor med den tunga mangeln.

Det var viktigt att man drog lagom fort så att det inte kasade och blev veck på lakan och örngott. Gunnar har berättat hur man gjorde. Lakan och dukar veks så att de fick plats på rullen, sedan rullades de upp och det var viktigt att man var noga när man gjorde det, allra ytterst rullades en mangelduk och sedan lades rullarna på plats i mangeln.

• Fyra rullar hade man så att en person kunde stå och rulla upp medan de andra två rullarna manglades.
• Örngott och handdukar veks så som man ville att de skulle vara när de låg i linneskåpet sedan placerades de på själva mangelns bord.
• De lades tätt intill varandra så att hela ytan blev täckt.
• Sedan lades rullarna ovanpå och rullades några gånger fram och tillbaka med hjälp av mangeln och handdukar och örngott blev på så vis släta och fina.

Många nätter har Gunnar stått uppe i Ture Jönssons uthus för det var efter mjölkningen som det fanns tid till den sortens arbete. Än idag så finns det många som menar att linnedukarna aldrig kan bli så släta som i en stenmangel. En mängd varianter av stärkelse ser ni här. Det enklaste och första var potatismjölet men sedan har det gått att köpa i så väl pulverform som i sprayflaska. Och du som aldrig har provat att spruta på stärkelse på en duk eller skjortkrage innan du stryker för att få det extra hållbart, det är bara att gå till en vanlig livsmedelsaffär samma förpackning finns att köpa idag. Klädnypor från olika tidsepoker. Här finns “anknäbbsnypan” som uppfanns i Amerika under 1800-talet och den i trä med fjäder och sedan de i plast som vi fortfarande använder. Att vara duktig på att ta ur fläckar var en viktig kunskap. Då när man inte hade en hel garderob med kläder att välja mellan utan varje klädesplagg sköttes. Vardagsplagg som man inte behövde vara lika rädd om och finplagg som vädrades, borstades och tvättades med försiktighet. Linneskåpet var kvinnans rikedom, det hon hade med sig i hemgift och det som hon under vinterhalvåren spann, vävde och sydde och som visade att hon var en duglig, flitig och noggrann husmor. Skåpet skulle vara fyllt med välmanglade lakan och örngott med krusade band. Tänk om du skulle odla linet, skörda linet, bereda det, spinna det till garn, väva tyget och sedan sy lakanet eller klädesplagget. Då hade det nog ett så stort värde att du hade märkt det med dina initialer. För att till exempel hålla reda på vilket lakan som var ditt när du bykte ihop med grannfruarna. Såpa och lut var de första tvättmedlen. Lutet tillverkade man av aska – helst från björkved. Det var mängder som behövdes. Såpa tillverkades av bland annat djurtalg. Såpan kunde man tillverka själv eller köpa i handelsboden. Där såldes den i halvfast form i skurna stycken som var inpackade i papper.

• Lut användes för linnetvätten medan såpan kunde användas till bomullstygerna.
• Sedan kom tvättmedel som Barnängens tvål, Henko och Persil.
• Det förenklade processen en bit men man använde samma teknik med att tvätta i bykkar som tidigare.
• Vi har ju plockat undan våra baljor men om ni är nyfikna på att få se hur man tvättade förr så finns Hagalunds Tvätterimuseum i Stockholm att besöka.

Där har de “bykdagar” då man får se precis hur man tvättade förr. http://www.tvatterimuseet.se/
Visa hela svaret

Hur torkade man kläder förr i tiden?

Kläderna hängdes på linor (klädstreck) och fästes med klädnypor. Så fick kläderna hänga och torka, oftast ute i den friska luften, alternativt inomhus i källare eller uppe på vind. Tvättmedlen vid vit-tvätt var lut-pulver, som var starkt och ovänligt mot händerna.
Visa hela svaret

När uppfanns tvättmedel?

Tvätthistoria Sedan urminnes tider har folk vetat om att man kan förbättra vattnets tvättegenskaper på olika sätt. Bland annat egyptierna använde tidigt soda (natriumkarbonat) som tillsats vid tvätt. Senare började de även använda olika slags mjukgörare till hårt vatten.

Den första typen av tvättmedel, föregångaren till de tvättmedel vi använder idag, tillverkades i Tyskland och kom ut på marknaden år 1878. Grunden i denna produkt var bl.a. en blandning av soda och natriumsilikat. Sedan denna kom ut på marknaden har utvecklingen gått framåt med stora steg och idag är tvålen många gånger ersatt med syntetiska tvättmedel.

Jämför man hur tvättning fungerade vid 1900-talets början och hur det ser ut idag har det skett stora förändringar. I början av 1900-talet var det i stora delar av landet vanligt att man tvättade endast två gånger om året, vår och höst. Tvättmedlet kunde man få fram på följande sätt; Ett träkar fylldes med vatten.

1. Därefter hälldes aska i, helst från björk.
2. Det som efter omrörning sedan fl öt upp på ytan skummades bort.
3. Varvarande i karet blev den så kallade askluten som fungerade som dåtidens tvättmedel.
4. En bit in på 1900-talet kom föregångaren till dagens moderna tvätt maskiner, den så kallade “tvättvaggan”.
5. Vaggan hade träribbor som gnuggade tvätten mot ribborna i botten av maskinen medan man med handkraft förde vaggan fram och tillbaka.

Jämför man med hur det fungerar i dag är det stora skillnader. Det som tidigare kunde ta flera dagar att tvätta tar bara ett par tre timmar idag. Allt tack vare våra moderna tvättmaskiner, rinnande vatten inomhus och högeffektiva tvättmedel. : Tvätthistoria
Visa hela svaret

Hur man tvättade på 1800 talet?

Kläderna gnuggades mot en sten eller tvättbräda och blev snabbt slitna. Att tvätta för hand var hårt och slitsamt, dessutom var tvålen dyr. Man tvättade sällan, ibland blev det stortvätt bara två gånger om året, på hösten och på våren. Kläderna tvättades i sjön, floden eller kokades i stora kittlar över öppen eld.
Visa hela svaret

Vad ska man tvätta könsorganen med?

Att tvätta snippan

Du är här:

Det är lagom att tvätta snippan en gång om dagen. Använd bara vatten och undvik att tvätta inne i slidan. Den hålls ren av flytningarna. Du kan tvätta snippan som vanligt när du har mens. Tvätta snippan med varmt eller ljummet vatten. Tvål kan torka ut I börjar de flesta få i slidan. De brukar lukta lite syrligt och är kroppens sätt att skydda den mot bakterier och, Flytningar är alltså bra att ha och inget du ska tvätta bort. I vecken mellan de inre och yttre blygdläpparna kan det samlas lite smegma, som är smuligt och vitaktigt.

• Smegma håller blygdläpparna mjuka och skyddar mot bakterier och svamp.
• Smegma är alltså något bra, men behöver ändå tvättas bort eftersom det hela tiden bildas nytt.
• Gammal smegma kan göra att bakterier börjar växa och det börjar lukta illa.
• Det räcker att tvätta bort smegman med vatten.
• Det är lagom att tvätta könet en gång om dagen med vanligt vatten.

Det är det bästa. Det räcker även när du har, Det är bra om vattnet är ljummet eller varmt eftersom kallt vatten inte gör rent lika bra. Huden på könet kan bli torrt om du tvättar det oftare, eller med tvål. Då kan det bli små sprickor och det kan svida eller göra ont, till exempel om du rör på dig eller om du har sex.

Smörj könet med oparfymerad olja eller mjukgörande kräm om huden är torr. Elisabet Essegård, barnmorska, Umeå ungdomshälsa Cecilia Birgerson Nordling Här hittar du innehåll om snippan. Artikel Det är lagom att tvätta penisen och pungen ungefär en gång om dagen. Använd bara vatten och var noga med att göra rent under förhuden, runt ollonet.

Artikel Flytningar är en slags vätska som finns i slidan. Flytningarna börjar i puberteten, oftast innan den första mensen. Det är bra och naturligt att ha flytningar i slidan, och beror sällan på någon sjukdom. Fråga UMO Om jag inte har möjlighet att tvätta händerna när de är kladdiga, känner jag ett väldigt obehag.
Visa hela svaret

Hur tvättade man kläder på medeltiden?

Har du inte läst Introduktion till Medeltidskläder så rekommenderar jag att du först gör det. Det här inlägget bygger på introduktionen och du kommer att missa en hel del mycket viktig information om du inte läser det. Särk, k jortlar, hosor – några av de plagg som presenteras, här i det sena 1300-talets stil. Underkläder Först satte medeltidsmänniskan, precis som vi gör idag, på sig underkläderna. Alla tidsperioder och moden har sin typiska siluett och den skapas till stor del av underkläderna.

Hoppar man över dem kan det nästan kvitta hur fina de yttre kläderna är, det kommer ändå inte se riktigt rätt ut. Underkläder kan fylla ut, lyfta upp, platta till och får de andra kläderna att sitta fint. Medeltidskvinnans underkläder kunde bestå av bara av en särk; en knä- till vristlång underklänning, med eller utan ärmar.

Det vanligaste var nog att den hade ärmar, då underklädernas största uppgift var att skydda svårtvättade kläder i ylle (och kanske siden) från svett och andra orenligheter som kroppen producerar. Fynd gjorda i Österrike de senaste åren och efterföljande undersökningar ( till exempel den här artikeln av Isis ) visar att det även kunde finnas mer avancerade, byststödjande underkläder för kvinnor, men dessa underkläders utbredning vet vi i dag inte mycket om. Bathsheba i barnsäng, Maciejowski bibeln, mitten av 1200-talet. Den nyblivna modern har särk och huvudduk, hjä lpkvinnorna har lösa k jortlar, den ena med huvudduk och den andra med en linnehätta. Medeltidens kvinnor använde vad vi vet inte underbyxor (de började faktiskt inte komma in i kvinnomodet förrän i mitten av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet fanns det fortfarande kvinnor som aldrig använt några), men det kanske inte alla dagens medeltidare känner sig bekväma med. Kvinna med knähöga hosor, inga underbyxor.1400-tal? ‘Villany’ fr ån Roman de la Rose, Bodleian Library, MS Douce 332, f.2v. Den sorts bh:ar som används idag fanns inte heller under medeltiden och de ger en helt felaktig siluett under kläderna. Axelbanden och bandet runt bröstkorgen kommer nästan garanterat att synas genom kläderna, framför allt baktill, där man ofta glömmer bort att se efter hur man ser ut.

Inte snyggt till historiska kläder. Om du av någon anledning känner att du måste ha bh (medicinska orsaker, amning, osv.), välj en utan byglar för att störa det historiska utseendet så lite som möjligt. Underkläderna var som regel gjorda i linne eller hampa i olika kvalitéer; fint och blekt för de rika, grövre och i större utsträckning oblekt för vanligt folk.

Linne har, med få undantag, svårt att behålla färgen när det växtfärgats och färgat linne var därför inte vanligt. För att inte använda färgat linne på fel sätt är det bäst att undvika det helt, om man inte studerat just medeltida färgat linne och har bra belägg för varför man tänker använda det på ett visst sätt.

1. Anledningen till att linne och hampa användes till just underkläder är att det är lätt att tvätta.
2. Man kan bearbeta det ordentligt med klappträ utan att det tar större skada, något som inte alls är bra för ylleplagg – det är ungefär jämförbart med att tvätta en linnehandduk och en yllekavaj i tvättmaskinen.

För att undvika vanliga nybörjarfel: – Hoppa inte över särken! Den kommer att hålla dina andra kläder (och därmed dig själv) fräsch längre. Dessutom kommer den förhindra att dina vida klänningskjolar trasslar in sig i benen och du kommer att kunna röra dig lättare. Enkel linnesärk, som de kunde se ut hela medeltiden igenom. Hosor Hosor sydda i tyg av olika slag (oftast ylle, då det är elastiskt och tåligt) användes av både män och kvinnor. Kvinnors var som regel knähöga och hölls uppe av hos- eller strumpeband knutna över eller under knäet.

• För att hosorna skulle sitta så tight som möjligt klipptes de ut på snedden (“på skrå”) av tyget.
• Stickning var inte i allmänt bruk i Sverige förrän långt efter medeltidens slut.
• Sockar i den uråldriga tekniken nålbindning kan däremot användas.
• För att undvika vanliga nybörjarfel: – Undvik moderna strumpor och strumpbyxor, framför allt sådana som sticker ut med mönster och skarpa färger.

Det inkluderar raggsockar. Yllehosorna fäst s med hosband som knyts under knäet. Skor Skor syddes av läder, ut och in, och vändes sedan rätt. De var klacklösa och hade rundade eller spetsiga tår, kunde vara mycket enkla, eller otroligt dekorerade, allt beroende på modet och pengapungen.

Skor är rätt dyra och är kanske inte det första du väljer att investera i, men de förhöjer utseendet på din dräkt väldigt mycket. Vill du fortsätta med medeltid som hobby är de väl värda att investera i. Till dess du kan köpa eller själv sy ett par skor efter medeltida förlagor; gå barfota, sy lädersulor på hosorna, eller använd i värsta fall ett par klacklösa skor (till exempel ballerinaskor) som är så enkla att de nästan blir osynliga, helst i naturliga läderfärger.

Som kvinna kan man delvis dölja moderna skor med långa kjolar. För att undvika vanliga nybörjarfel: – Undvik gympaskor, sandaler, klackar och skor i skrikiga färger. Vänd sydda, v äl använda läderskor. Kjortel Över särken och hosorna bars en kjortel, ett av många namn (ex. cotte, kirtle, tunic, tunika) för plaggen som täckte överkroppen hos både män och kvinnor. Den var sydd i ylle, eller, om man var riktigt rik, kanske siden till fint. Deta lj av “Birth of M a ry”, ca 1470. Kjortlar med l ös a ärmar fastnålade över korta ärmar. Uppfästa flätor, huvuddukar. Generellt kan man säga att kläderna i början av medeltiden var ganska vida och bylsiga, för att runt 1300-talets mitt bli snävare, tills en del inte gick att ta sig i utan knäppning eller snörning. Sen 1300-talskjortel i ylle, med snörning fram. Knapparna på ärmarna är typiska för 1300-talet, och de kunde gå långt över armbågen. Över kjorteln bars ofta en kjortel till, en överkjortel (surcot), och den varierade otroligt mycket i utseende beroende på modet; skuren på samma sätt som den undre kjorteln, eller helt annorlunda, med korta ärmar, långa ärmar, inga ärmar, snäva ärmar, vida ärmar.

För att få det rätt är det viktigt att titta på bilder från den specifika tid man är intresserad av, Den andra kjorteln användes för variation, extra värme eller för ökad elegans vid mer formella tillfällen, som fester och kyrkbesök. Den var oftast lika lång eller längre än den undre kjorteln. För att undvika vanliga nybörjarfel: – Kjortlar och överkjortlar var hela, hopsydda plagg.

De i sidorna helt öppna kreationer man kan se ibland på medeltidsmarknader som består av ett avlångt stycke tyg med hål för huvudet och snörning i sidorna är rena fantasykläder, och inte alls medeltida. – Kjortlar var inte heller uppdelade på separat korsettaktigt liv och kjol; det är ett senare påfund.

• Jortlar syddes som regel i ylle eller kanske i siden.
• Undvik linne: det spelar ingen roll hur varmt eller kliigt du inbillar sig att ylle är (faktum är att det beror på vilket ylle du använder), linne kommer i alla fall att vara fel i majoriteten av alla fall.
• Jortlar ska vara sydda helt i samma tyg, eller – ett alternativ för dig som gör 1300-talskläder – ha höger sida (fram, bak och ärm) i en färg, och vänster sida i en annan.

Kilar i avvikande färger är inte representativa för medeltida dräkt, så gör inga sådana! – Kjortlar ska vara riktigt långa: ju finare du är ju längre ska de vara. Är du en hårt arbetande bondkvinna kan ankelkorta kjolar passera, men på en fin dam ser det inte alls bra ut.

Den långa kjorteln ska vara besvärlig; det visar att du är välbeställd nog att inte behöva bekymra dig om någon mer ansträngande kroppsligt syssla än att hålla ordning på dina kläder. – Vill du göra en tight kjortel med snörning, placera den fram eller i sidan, det finns det belägg för. Låt bli att göra snörning i ryggen.

Spiralsnörning är det tidsenliga sättet – kryssnörning används inte under den här tiden. – Snoddar till snörning ska vara gjorda i textil – ull eller silke är tidsenligt (gjorda med till exempel påtning, fingerpåtning, ögleflätning eller brickvävning) inte läder. Kortärmad överkjortel i ylle, sent 1300-tal, snörd fram. En snörnäbb i änden av snodden (syns bättre på bilden i inläggets början ) underlättar snörningen. Hår och Frisyrer Långt hår ingick i det kvinnliga skönhetsidealet och en mängd frisyrer, ofta baserade på mittbena och flätor, existerade.

1. Räckte inte det egna håret tog man till olika sorters löshår.
2. Som alltid växlade frisyrerna med det övriga modet; ibland skulle det vara hängande flätor eller utsläppt, vågigt hår, andra gånger skulle flätorna vara konstfullt uppsatta i kringlor eller bullar över öronen (lite som Princess Leia i Star Wars).

Titta på bilder för att få rätt frisyr till just den tid din dräkt är från. Viklaumadonnan, Gotland, 1100-tal. Långa flätor, vida hängande ärmar på överkjorteln. För att undvika vanliga nybörjarfel: – Ha en medeltida frisyr, eller dölj din moderna frisyr (det inkluderar dreadlocks) under huvuddukar. Detsamma gäller om du har en väldigt omedeltida hårfärg.

1. Hur fånig en medeltida frisyr än kan se ut i andra sammanhang så ser den bra ut tillsammans med medeltidskläder.
2. En modern frisyr förstör däremot allt man lyckats uppnå med en snygg dräkt.
3. Amma in luggen så att den inte syns; hög panna var fint och under sen medeltid kan man ana att kvinnorna plockat bort en del hår runt pannan och tinningarna för att bli vackrare.

– Använd band till att fästa ihop synliga flätor med, inte elastiska hårsnoddar. Typisk sen 1300-talsfrisyr: mittbena och f lätkringlor över öronen. En ogift flicka i tonåren eller något äldre kunde anse sig färdigklädd nu, Huvudbonader Olika sorters huvudbonader användes av de flesta människor; på vissa platser var de så nära sammanlänkade med en persons ära att det kunde ge böter att dra eller slå av någons huvudbonad.

Utseendet på kvinnors huvudbonader (oftast olika variationer av huvuddukar ) påverkades av mode, ålder hos bäraren, civilstånd och troligtvis av andra faktorer som vi idag inte är helt insatta i. Generellt kan man säga att gifta kvinnor, eller kvinnor som borde varit gifta, kanske efter 20-25 års ålder, täckte håret.

Det betyder inte att håret inte fick synas alls; det finns många belägg för att håret kikade ut både här och där beroende på växlande moden. Men huvudduken var tecknet på den gifta kvinnans rang (som var högre än den ogiftas) och därför inget som man struntade i.

1. Av den anledningen fanns det på många platser regler för vilka huvudbonader prostituerade skulle ha, eller inte fick ha, för att skilja dem från ärbara kvinnor.
2. Huvuddukar har också den fördelen att det förhindrar smuts och rök från att fastna i håret (även om man tvättade sig relativt ofta under medeltiden, så var det inte lika enkelt som att bara ställa sig i duschen, och mycket av det arbete som utfördes var mer eller mindre lortigt), förhindrar solsting en varm sommardag, håller håret på plats en blåsig dag och döljer en bad hair day.

Flickor och ogifta unga kvinnor kunde gå med håret bart, men det är tänkbart att de som arbetade (vilket var de flesta) ofta täckte håret mer eller mindre till vardags, för att hålla ordning på det. Codex Manesse, tidigt 1300-tal. På två av damerna kan man se löst hår med någon sorts band eller krans, en tredje har håret uppsatt med ett hårnät över, den sista täcker håret med en huvudduk. Alla har löst sittande kjortlar ; en har en ärmlös överkjortel.

• Huvuddukar var gjorda av vitt linne, ylle eller siden och kunde sättas upp på nästan hur många olika sätt som helst och det visade naturligtvis på personlig stil, modemedvetenhet och, som alltid, hur rik man var.
• Gifta kvinnor kombinerade dem ofta med olika typer av haklin som täckte halsen.
• Halmhattar förekom, och bars ovanpå huvudduken.

Titta på bilder för att se hur de ska se ut, vissa typer verkar mest ha använts av män. För att undvika vanliga nybörjarfel: – Vill du ha något dekorativt i håret kan du knyta ett enkelt ylle- eller sidenband runt pannan om du är flicka. Är du vuxen är det svårt att göra fel med en enkel kvadrat, rektangel eller halvcirkel av vitt linne lagd över, eller knuten runt huvudet. Haklin och slöja i fint blekt linne, fasthållna med mässingsnålar. Ytterkläder Under den tidigare medeltiden var mantlar ett modeplagg använt till vardags, för att senare bli ett ytterplagg, framför allt vid ruskväder, eller ett ceremoniplagg. De var ofta skurna som halvcirklar och kunde ha insnitt vid axlarna för att ligga kvar bättre.

Mantlar hade oftast inte huvor fastsydda, utan kombinerades vid behov med lösa hättor. Mantlar kan vara bra i vissa sammanhang (som när det regnar, eller när du ska sitta still i lägret på kvällen), men ska du röra dig mycket och kommer att behöva använda dina händer till annat än att hålla ihop manteln så är en extra kjortel mycket mer praktisk.

Kvinnor kunde från mitten av medeltiden använda hättor när det var kallt. Till skillnad från mäns hättor verkar de inte lika ofta ha haft långa strutar. De verkar däremot ha varit öppna fram, och ibland ha haft knappar, vilket ju är tacksamt för alla som är rädda om sina avancerade frisyrer, eller inte vill skrynkla huvuddukar och haklin. Yllehätta baserad på Londonfynden, med knappar fram. Fodr ad i ylle för extra värme. Accessoarer och Utsmyckning Det är detaljerna som gör en outfit. Har du rätt sorts väska, smycken, bälte, nålar i din huvudduk och så vidare, förhöjer det hela intrycket.

• Tyvärr är det så att dessa tillbehör ofta kostar en del pengar om man köper dem färdiga, men om detta är en hobby du kommer vilja lägga ner tid på så är det värt det.
• Om man däremot använder fel accessoarer så kan det dra ner en annars perfekt dräkt.
• Smycken och andra accessoarer ändrade sig en del med modet, så det är återigen viktigt att kontrollera sina källor och inte blint tro på vad försäljare säger.

Kom också ihåg att bara för att till exempel en väska är korrekt för sin tid, så behöver det inte betyda att den är rätt för dig – män och kvinnor hade ofta helt olika sorters väskor och pungar i sina bälten och samhällsklass påverkade detta, liksom det påverkade allt annat.

För att undvika vanliga nybörjarfel: – Ta av moderna smycken som halsband, örhängen och armband – de var inte direkt populära under medeltiden. Armbandsur fanns inte. Ringar var däremot vanliga – se bara till att de är av rätt sort. – Ta ut eller dölj piercingar och tatueringar. – Sminka dig så sparsamt och naturligt som du står ut med, eller ännu hellre, gå utan.

Smink förekom under i alla fall delar av medeltiden, men vi vet inte riktigt hur det var meningen att det skulle se ut. – Gör inga broderier utan att först ha gjort noggranna undersökningar av källor från din tid för att se att sådana fanns och i så fall hur de såg ut.

Sy inte på band köpta i den lokala sybehörs- eller hobbyaffären. De är inte korrekta vare sig i mönster, teknik eller material. – Motstå frestelsen att hänga alla dina ägodelar från bältet. På medeltida målningar ser man oftast bara en eller två saker (en väska och kanske en kniv, ett nålhus eller en nyckel) hänga från bältet – om man ser bältet över huvud taget.

Ofta bars det mellan de två klänningarna. Brickvävt bälte i ull, med ett spänne baserat på medeltida fynd. Vill du läsa mer? En artikel om kläder för graviditet och amning finns här, Mer om hår och huvuddukar hittar du här, Länkar till återskapade plagg Därför att det kan vara lättare att förstå ett koncept om man sett det “på riktigt”.

Långärmade särkar Annies Marias utklippt (1300-tal) Marias färdig (1300-tal) Toves (1300-tal) med arbetsbeskrivning Ärmlösa “badsärkar” Andrea’s (1300-tal) Särkar med stöd för bysten Cathrins (1400-tal) med arbetsbeskrivning Hannas (1300-tal) Isis (1300-tal) del I Isis (1300-tal) del II Toves (1300-tal) Vix (1300-tal) Hosor och strumpeband Andrea’s rödgula hosband (1300-tal) Annas gråa hosor (1400-tal) Annies bruna hosor (1400-tal) med arbetsbeskrivning Sarahs hosor och hosband (1300-tal) Sofias gula hosor (1300-tal) med principskiss Toves röda hosband (1300-tal) Kjortlar Cathrins gråa (1300-tal) med arbetsbeskrivning Elinas rosa (1300-tal) Elinas röda (1300-tal) Isis beiga (1300-tal) Referenser: Crowfoot, E.

Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Great Britain: Boydell Press. Egan, G. & Pritchard, F. (2008). Dress Accessories c.1150-c.1450, Great Britain: Boydell Press. Nockert, M. (1985). Bockstensmannen och hans dräkt. Falkenberg: Stiftelsen Hallands Länsmuseer, Halmstad och Varberg.
Visa hela svaret

Vad hade man för kläder på 1800 talet?

Män – Exempel på mäns klädedräkt 1872. Den moderna mansdräkten under senare delen av 1800-talet bestod av kavajkostymen, som började användas mer och mer runt 1860-talet. Denna bestod av långa kostymbyxor, väst och kavaj och skulle framhäva sättet på vilket man ville att männen skulle se ut.

Axlarna skulle ofta var stora och framträdande, likadant med bröstpartiet, vilket gick hand i hand med det mansidealet om att männen skulle vara stora och starka, som fanns under tidsperioden. Männens klädedräkt skulle vara mer enhetlig och “renare”, vilket innebar att kavajkostymen skulle vara mörk och enfärgad eller kritstrecksrandig.

På grund av att mansdräkten kom att bli så rak, “enkel” och enhetlig var de första kläderna man kunde köpa helt färdigsydda, istället för att männen behövde gå till en sömmerska och få dem uppsydda. Kavajen, till exempel, behövde inte ha mannens exakta mått utan det gick bra att köpa den färdigsydd eftersom modellen skulle vara så rak och inte figursydd.

För män kom också den mer “informella” klädedräkten samt sportkostymen under 1870-1880-talet. Den mer informella klädseln kom ursprungligen från England och var början till det som senare kom att bli fritidskläder. Denna mer “informella” klädedräkt kunde bestå av bland annat plommonstopet och mer “lediga” kavajkostymer.

Runt 1860-talet blev fritidsaktiviteter vanligare, exempelvis cykling, och därmed uppstod behovet av en klädedräkt som var mer slitstark, inte så ömtålig och som det gick att röra sig mer fritt i. Resultatet blev sportkostymen. Låga knytskor, tweedmaterial och sportkeps kunde vara delar av en sportkostym.
Visa hela svaret

Kan man tvätta kläder med Yes?

Tvätta i diskmedel – Att tvätta i Yes diskmedel sliter inte lika mycket på kläderna och är även bättre för miljön. Det blir dessutom mycket billigare. En matsked diskmedel i tvättmedelsfacket räcker. Ett gammalt tips mot fläckar är att gnugga lite försiktigt med Yes diskmedel innan tvätt, oavsett vad du tvättar med sen. : Tvättråd
Visa hela svaret

Vad har traditionellt använts som tvättmedel?

Innan industriella tvättmedel blev vanliga, använde man ofta ingredienser från växtriket. En bekant trädgårdsväxt, som användes som tvättmedel, är såpnejlikan. Såpnejlikans rötter innehåller löddrande ämnen, saponiner.
Visa hela svaret

Är det farligt att få i sig tvättmedel?

Tvättmedel som klassificerats som farliga – Ett tvättmedel kan orsaka fara för hälsan eller miljön. Exempelvis är många maskindiskmedel irriterande för hud och ögon, eller frätande. Då finns det på tvättmedelsförpackningen en varningsetikett på vilken du hittar information om hur tvättmedlet kan användas på ett säkert sätt.
Visa hela svaret

Vad fanns före centrifugen?

Toppmatad laboratoriecentrifug. Centrifugering åstadkoms genom en mycket snabbt roterande rörelse där materialet som skall centrifugeras slungas med kraft utåt, företrädesvis mot en yta som medger någon slags sortering, till exempel släpper igenom vatten ur textilier,

• Centrifugering är till vardags förknippat med tvättning, men förekommer också i laboratorium och industriellt,
• De första tvättmaskiner som tillverkades var helt utan centrifug, men underlättade själva tvättningens vridande rörelser eller klappning med en klappbräda av tvätten.
• I modern tid har tvättmaskinerna allt högre varvtal för centrifugeringen, så till den grad att många textilier inte tål så hård påfrestning och därför inte bör centrifugeras.

Textilier av ull och i synnerhet lin bör inte centrifugeras alls.
Visa hela svaret

Hur var hygienen på 1700 talet?

Historien om vår hygien är ett ganska sorgligt kapitel, om man inte föredrar att skratta åt eländet. Både 1700- och 1800-talen var på det hela taget snuskiga århundraden. Dels berodde det på att det var ont om vatten, vattnet måste bäras lång väg och det gällde att spara på dropparna. “En audiens medan peruken pudras”, målning av Pehr Nordquist (1771-1805).
Visa hela svaret

Hur höll man värmen förr?

För att hålla värmen behölls kläderna på dag och natt i det av eldstaden uppvärmda rummet. Man sov samman för att spara värme och utrymme. När det var vinter samlades man runt den öppna spisen för att tillverka redskap, sy, sticka, spinna etc.
Visa hela svaret

Hur ofta badade man på 1800 talet?

Badade sällan hela kroppen – I Sverige i övrigt tvättade man sig mer ordentligt en gång i veckan – på lördagen. Hela kroppen badades dock bara några gånger om året, framförallt vid julen. Då lögade man sig i en trätunna, husfar först och därefter gårdsfolket i tur och ordning, i samma vatten.

• Detta gällde alla samhällsklasser.
• I sin berömda dagbok berättar till exempel “Årstafrun”, Märta Helena Reenstierna, att hon badar hela kroppen endast ett par gånger om året.
• Upptäckten av kopplingarna mellan hygien och hälsa, i kombination med förbättrad standard i hemmen, ledde under 1800- och 1900-talen till ett ökat badande.

I dagens spa-anläggningar har de rituella och magiska baden för hälsa och väl-befinnande återuppstått. Publicerad i Populär Historia 9/2013
Visa hela svaret

Hur luktar en snippa?

Hur luktar ett friskt underliv? – Ett friskt underliv luktar. I strävan efter att maskera all doft med parfymerade tvålar, deodoranter och trosskydd är det lätt att glömma bort att det är helt naturligt att underlivet har en alldeles egen doft. Underliv ska lukta underliv.

Men underliv ska inte lukta illa. Friska flytningar har en lätt syrlig doft som kan påminna om filmjölk. Ett surt (lågt) pH är ett tecken på att laktobacillerna i slidan producerar gott om mjölksyra och väteperoxid som utgör en viktig del av slidans naturliga försvar. Dessa skyddande goda bakterier gör att slidan oftast själv klarar av att städa undan skadliga bakterier och återställa balansen.

Det händer att flytningarna är av riktigt sur karaktär. Det kan då uppstå en reaktion som kan orsaka missfärgning (blekning) av tyget i trosan. Nästa gång det händer, se det som ett tecken på god vaginal hälsa! Hormonförändringar kan göra att lukten förändras.

Det är därför vanligt att doften ändras över menscykeln men också genom livet. Runtomkring mens kan det ibland uppstå en lätt metallisk doft eftersom blod innehåller järn. En frisk vagina luktar lite lätt surt, ungefär som filmjölk. Hormonförändringar, såsom vid graviditet eller i samband med klimakteriet, gör också att doften förändras.

Viktigt är att underlivet aldrig ska lukta illa.
Visa hela svaret

Vad är Lögar?

Historik för löga –

löga, bada, fornsvenska lögha = fornisländska o. fornnorska lauga ; avledning av fornsvenska lögh, bad, varom under lördag. Ordet har i riksspråk alltmera undanträngts av bada, men lever alltjämt som ett allmänt uttryck i många dialekt — Till äldre nysvenska lög, fornsvenska lögh, bad, hör bland annat svenska dialekt mullöga, runt tvättfat, äldre nysvenska mullög, fornsvenska mullögh(a), motsvarande fornisländska o. fornnorska mullaug, med assimilation av nl till ll, av mundlaug, sammansättning med fornisländska o. fornnorska mund (osv.), hand (urbesläktat med latin manus, hand; jämför under det dock ej säkert hithörande förmyndare). Båda sammansättningslederna äro besläktat med det likbetydande latin malluvium, till manus, hand, o. roten i lavāre, tvätta; med samma assimilation av nl till ll som i det nordiska ordet.

Not: Texten bygger på “Svensk etymologisk ordbok” av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.

Visa hela svaret

Vem kom på att tvätta händerna?

När läkaren Ignaz Semmelweis år 1847 började uppmana sina kolleger i Wien att tvätta händerna ofta blev de så rasande att han till sist måste lämna sjukhuset. Fram till slutet av 1800-talet var nämligen bakterier och virus okända. Därför visste ingen vad pandemier som pesten och smittkopporna berodde på eller hur de skulle behandlas.2020 svepte en ny pandemi, covid-19, över världen. Edward Jenner (1749-1823), pionjär inom vaccinering, Ignaz Semmelweis (1818-1865) och Joseph Lister (1827-1912), pionjärer inom sjukhushygien och desinficering. Det var först när fransmannen Louis Pasteur (1822-1895) hade kopplat samman bakterier med sjukdomar som läkare kunde börja behandla sjukdomar på allvar.

Under antiken hade Hippokrates ordinerat lugn och ro, god mat och frisk luft vid sjukdom. Det är råd som står sig än idag, men därutöver gjorde läkarvetenskapen endast små framsteg under de 2 000 år som ligger mellan Hippokrates och Pasteur, En medicinsk milstolpe utgör arbetet den engelske landsortsläkaren Edward Jenner (1749-1823) utförde.

Han hade lämnat skolan vid 13 års ålder, men fick ändå chansen att studera medicin. Efter att ha tagit examen i London återvände han till sina hemtrakter i Gloucestershire.1749: Edward Jenner föds i England, son till en präst.1762: Jenner lämnar skolan 13 år gammal men kan ändå studera medicin.1796: Efter att ha studerat ämnet i tjugo år tar Jenner chansen att ge en åttaårig pojke smittkoppssmitta.

• Pojken har tidigare fått kokoppor.
• Försöket lyckas.
• Okopporna skyddar pojken mot smittkoppor.1818: Semmelweis föds i Ungern.1823: Jenner avlider, hyllad och hedrad.1827: Lister föds i England – ett av sju barn i en kväkarfamilj.1847: Semmelweis visar att läkare genom att tvätta sig kan undvika att patienterna dör i sårfeber.

Hans idéer tas dock illa upp, och han måste lämna sjukhuset i Wien och återvända till sitt hemland Ungern. Sin metod tar han med sig.1852: Lister är med vid den första operationen i Storbritannien där bedövningsmedel används.1865: Semmelweis dör i sårfeber – den sjukdom han bekämpat.
Visa hela svaret

Vad är tvår?

En TWAR-infektion är en lunginflammation som har ett lindrigare förlopp än den vanligaste formen av lunginflammation. Du behöver ofta inte läkarvård för en TWAR-infektion, utan sjukdomen läker ut av sig själv.
Visa hela svaret

Camilla Westergren